Upphetsning

Hud.
Naken, inbjudande
skrämmande vit -
som död,
hjärndöd.

Min pupill ekar vitt
och min andhämntning
blir tung
som vårregn.

Bröstvårta, naken
flimrar runt
som en fjäril
i min hjärna.

En svettpärla.
Extas.
Ett rus,
som brinner,
bultar och ebbar,
men aldrig försvinner
utan åtgärd.

Sen tyst.
Men ändå vaken
och klarröd.
En ocean i uppror.

Drömmar om framtida storhet

En solfjäder i min skrud
är vad som fattas
efter att gud gett mig allt
en befälhavare kan önska.

Jag har fått det som i en dröm
jag knappt har vågat drömma
alla revolterande stammars underkastelse
vilar i min hand.

Nu når jag triumfen
tänker jag
Det blir jag som går längs
Via Appia med ansiktet rödmålat.

Det är först när jag rider på mitt trogna sto
som jag känner något blött längs benet
och en smärta i halsen
som jag inser att allt är fel.

Jag kommer inte till min triumf
Livet blir kort.
Min återförening med frun och barnen kommer på skam
Jag dör. Jag dör! Vid himlen, jag dör!

Jag faller av hästen
Soldaterna är snabbt framme
Pilen i halsen går ej att rubba
Var är triumfen och segern nu?

Jag ligger och blöder, men lever
Halsen värker, jag ser dem
panikslagna, ropande, pekande
Sedan blir det mörkt och jag låter dem styra.

Mitt namn

Det har kastats där i smutsen,
fått sig en näsbränna och glömt det
Låtit sig invaggas i förtroende
brännmärkts i hetsjakten
mitt namn är ännu mitt
och mitt att vinna.

Jag har själv kastat det ner i smutsen
låtit det lida och kvida
förkastas och försvinna
hånas och späkas av domedagsmakare
och deras spetsfundigheter.
Vad vet de?

Och hur jag än söker ondskans boning i omvärlden
vet jag
att utan försoning med mig själv
och mitt lustmord på mitt namn
kommer jag aldrig någonsin att finna
det sanna.

Slutet på allt vi känner och älskar

Jag har gjort det otänkbara
jag har brutit mitt ord och mitt hjärtas frid
och bara dagar senare
haft ännu mer på mitt samvete
att förklara.

Lyckans smed jobbar för oss
Vi täljer våra liv
såsom det anstår oss och våra nycker
Har vi för mycket, kanske han misstycker
men han låter sig aldrig missunnas.

En kväll, en synnerligen blöt sådan
föll mitt förnuft samman
jag tog mig an den här flamman,
hon som jag så länge traktat,
hon som fick mig att drömma.

En kväll jag sent ska glömma,
skall tilläggas,
jag lät mig eggas, hetsas, lockas
och utan att jag visste hade jag begått hor
som jag aldrig hade vågat drömma.

Och min otukt fick vidare väsen
nästan tre veckor senare
hade jag nästan glömt den fadäsen,
men inte mitt sinne, eller min lockelse,
och hon stod åter på min lista.

Hade jag att förlora och hade jag att mista?
jag hade allt att förlora, allt att mista
skulle man klandra mig
om jag hävdade att
ett misslyckande innebar min kista?

men jag gjorde en dumhet,
bad om hennes fortsatta ömhet,
som jag fånigt trodde mig drista
ömkades av min dumhet, och i all stillhet
förseglade min kista.

Har jag inget lärt av livet,
så har jag lärt mig detta.
Vänta dig aldrig något gott av människor,
vänta dig hämnd och ond bråd död,
vänta dig en vendetta!

Doften av din död

I doften av död känner jag ditt anlete
I doften av död känner jag hoppet
I doften av din död
känner jag mitt bröd växa och verka
I doften av din död skall jag låta mig läras
att leva och verka
Doften av död lever på andras liv.

Orgasm

Hans våldtäkt var varsam
såsom en beröring av en fjäder
jag märkte den knappt
men den exhalterade mig
och jag fann mig njuta.

Han tog mig i timmar
utan att finna
orsaken till min orgasm
som förslavade honom och gjorde honom
till en hanrej.

Hans våldtäkt var brutal
och hans sinne för mänskligheten
hade slutligen sinat.
Han drev med mina hängande bröst
och kallade dem för svampar.

Han tog mig hårt och jag njöt
Han slog mig över läppen
så att blodet flöt
Och så bröt han min arm mitt itu
och jag skrek av lycka då.
Jag skrek: Jag vill bli din fru!

Ensamheten

Hur ska jag uttrycka mig i skrift?
Utan att någon gråter?
Ensamheten är ett gift
som människan åderlåter.

Jag saknar alltid någon vid min sida
trots att jag varit trogen sambo i några år
Men mitt hjärta vill se mig lida
och se hur långt det går.

Jag antar att ensamheten aldrig slutar
vi kommer alltid finnas kvar
hur vi än jagas av snutar
är ensamheten det enda svar...

jag har att ge dem, när de frågar
hur kan du påstå, begära, yrka
jag säger: ensamheten är min låga
Nu står jag på klippan: I väntan på någon att dyrka.