Dansen

Åh, du vackra människa var stilla
dina perfekta former
och dina ögonbryn
ansade till leda
får mig att må illa.

Jag vet att vår dans är nu
och att vi inte ska sluta när dansen väl börjat
men kan man inte få sörja
att man dansar till musik som är smörja
och med en danspartner som är av plast?

Och i all hast tar musiken slut
du släpper dina klor om mig
och jag andas ut
Jag blickar ut över gryningen
och ser en ny dag randas.

Mina ögon

Mina ögon
tänker på dig
och synen av dig
och de kan inte låta bli
att le.

Och de minns
och de vet
att det är något
de aldrig nånsin
kommer återse.

Den lust
och den känsla
de fick känna
av din åsyn
och då gråter de.

Förlorad öken

Om ni inte tänkt överrösa mig med kyssar
vad gör ni då?
cirklande som gamar
runt min nakna kropp?

Det är mil till nästa stad
och där kaktusar förökar sig
finns det väl inte mycket lycka
för nån så skör som mig?

Sand, sand och åter sand.
Jag gråter tårar av sand
och varje mil jag går
är en ny mil av gamla spår.

Konstiga läten om nätterna
man undrar vad det är för vargar
det är inga kärlekens hundar
den saken är säker.

Jag blev bespottad och fjättrad.
Men jag är fri
och även om öknen jag lever i
inte är perfekt, så är den min.

Var är min vägvisare?
Jag vill hem.
Jag vill ut, och känna
om jag ännu äger mitt namn.

Angående Längtan...

Jag längtar så
till ännu en av de dagar
då inte solen har sönder oss.

Hur mycket det försvagar mig
kan jag aldrig ana.
Du behagar mig.

Lustar tränger igenom
skal av mänsklig bräcklighet
och man tappar ansiktet, ibland.

Det skadar inte att vägra
uttala sig om saker
och att ibland låtsas slippa vara man.

Konturerna av Regn

Jag ligger på marken
och ser på en himmel klädd i moln.
Det är den sista silen jag tog
den är galet häftig
och jag ser i ett moln
nästan en bild av min mor som log.

Jag ser konturerna av regn
mot mina linser.
Det finns inte säger vi högt för oss själva
men lika väl ligger jag här
avklädd och naken
min kropp är skrämmande vaken.

Det bådar inte gott att höra sirenerna på håll
det låter olycksbådande.
Hade jag en olycka? Jag minns inte riktigt
minnet är inte vad det varit
och jag kan inte riktigt känna mina ben.
De verkar ha gått och farit.

Mördarpoem

Blunda min vän
och kyss mig.
Jag vill inte se dina ögon mer.
Aldrig, aldrig nånsin,
se dina ögon mer.

Håll andan min älskling.
Håll den ännu ett tag.
Eller jag kan hålla den åt dig
med min kudde?
Jag är trött på dina andetag.

Min älskling sover
på en bädd av rosenblad.
Hennes min är fridfull,
min min är dränkt av solen,
strålande och glad.

Läsa dina läppar

Jag vill ta upp
och svälja alla fjärilar
jag har i magen
som om de inte vore svårtuggade alls.

Jag vill lära mig
och kunna lagen
som om den inte fanns.

Jag vill läsa dina läppar
högt för mig själv
när du säger
"Kyss min hals".

Månskenet och regnbågen

Låt mig känna om ditt bälte
så att jag vet att allt inte är borta
att du inte tas av svälten

Det är bra. Du skimrar oavsett
och jag älskar dig
dina ögonbryn smekar mina i skymningen
som om det vore förutsett.

Jag önskar jag kunde kröka rum och smälta tid
Så skulle jag träffa dig i kröken
där månskenet svalnar
och regnbågen tar vid.

Träfracken

Jag hade spanat in
En schysst träfrack rätt länge nu
När du kom och sa
Du har ej råd
Det kostar skjortan

Har du varit där?

Har du varit där?
I en smärta så gränslös
så den är en del, en förlängning, av Dig?
i varje hårstrå, i alla porer?
Som om brännässlor tagit din själ gisslan
och bara vägrar sluta stickas.

Har du varit där?
Och kännt tårarna av vanmakt komma krypandes?
Har du velat strypa dem, halvvägs,
men redan vetat att det var lönlöst,
för de är en del,
en förlängning av dig?

Har du varit där?
Mitt i ruinerna av ditt forna själv?
Försökt skramla i resterna
och försöka se om något kan återvinnas
eller om det vore lika bra
att slänga allt på skroten?

Har du varit där?
Blek i sängen en novembermorgon
och du vetat att du skulle jobba?
Men benen har inte rört sig,
och dina ögonlock varit för söndergråtna,
för att du ska ha någon aning om var gårdagkvällen fört dig?
Har du varit där?

Jag har varit där.
På botten av mig själv.
Vandrat tomma ensliga alléer.
Vandrat längs järnvägsspår på väg bort.
Jag har stått på knä med framtiden flyende
och inga nya dagar gryende
men jag har alltid rest mig på nio.

Rysk Roulette

Jag spelar Rysk Roulette med mig själv.
Jag vinner ibland
och förlorar ibland.
Man kan inte alltid ha tur
men man kan lura sig själv
rätt länge.

Jaha, så det lyckades! Välkommen alla, nu har äntligen diktavdelningen på bloggtoni öppnat! Strax kommer det dikter också.